Terrordådet i Orlando slog mig hårdare än något annat jag varit med om. Det som hänt mig, det som hänt någon annan, allt. Det har fått mig att gråta floder. Att bli så jävla arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag vet att det funnits värre dåd. Fler människor som dött. Jag vet att fler dör i attacker och krig varje dag. Men ändå slog det så hårt. Det slog hårt, för det här var mina vänner. Det här var alla jag älskat. Det här var jag. Min pojkvän. Min partner. Min flickvän. Mina vänner. Alla homosexuella, bisexuella, pansexuella, asexuella, transpersoner, ickebinära, och så många fler. Alla ni – alla vi – som lever annorlunda liv, ibland för att vi vill och ibland för att vi inte har ett val. Vi som kanske sticker ut med vilka vi älskar, vilka vi tänder på, vilka vi vill vara med.
Vi sticker ut. Ibland får vi enormt stöd, speciellt i accepterande länder som Sverige. Ibland känner vi oss älskade, accepterade som alla andra, en del av samhället.
Men ibland sticker vi ut för mycket för vissa att hantera. Ibland är det som händer inte kärlek och acceptans – utan lidande och död. Alla gånger jag fått höra svärord, blivit kallad alla möjliga saker. Idag kan jag hantera det, idag kan jag skratta åt idioterna. När jag var femton och blev nedslagen i skolan kunde jag inte det.
Jag har alltid tyckt att det varit jobbigt att leva som pansexuell, som ickebinär transperson, som polyamorös, som någon som älskar det fetisch- och BDSM-sex en del andra finner vidrigt. Och då kan jag ändå passera så fort jag vill – och jag anstränger mig för att göra det, för att jag inte alltid orkar med. Jag har inte kommit ut som ickebinär inför mina föräldrar. Har inte kommit ut som vare sig poly eller pansexuell på jobbet.
Jag tycker det varit jobbigt för mig. Jag har inte ens en uppfattning över hur tungt det är för så många andra. Ni som inte kan passera. Ni som inte ens orkar försöka. Ni som hellre dör än försöker.
Ni som andra hellre dödar än accepterar.
Ni är mina vänner. Jag kommer alltid älska er. Kommer alltid sörja er.
Men syftet med terrorism är just att skrämma. Att få oss att sluta. Att bryta mönster. Att röra om i grytan. Och jag ber er, alla, att inte låta en homofob bestämma över era liv.
Sörj Orlando. Sörj Pulse. Bli förbannade. Arbeta hårdare, inte för att det är ert och vårat uppdrag utan för att det är enda vägen framåt. Enda vägen mot glädje, mot acceptans. Mot chansen att fortsätta leva.
Skratta åt Omar Mateen. Förlöjliga. Hata. Men anpassa er inte. Live on. Gör som förut – med undantaget av att sörja och att evigt minnas de som dog.
Jag och min man Fabian skaffade igår en hund, efter att ha pratat om det i nästan ett år. Vi fastnade omedelbart för namnet Orlando.
